Man förstår inte heller hur man orkar ta sig igenom, speciellt inte efteråt, hur man orkade. Samtidigt så blir man så otroligt ödmjuk och tacksam. Det finns ett engelsk slitet uttryck: "life changing moments", som ändå är relevant efter denna vår och dess innehåll. Livet ÄR mer värt idag, det finns mer stanna upp och tänk/känn efter och mindre av självömkan och gnäll. Det kan låta kliché, men det är först ett par månader som det har växt fram att det faktiskt existerar en fundamental skillnad.

Meja som trotts allt klarade av det, att hon faktiskt lever idag. Det är det enda som betyder något. Ett sådant enormt tack till Lunds sjukhus, till Torsten som utförde ingreppet, till all underbar personal i Lund och på Astrid Lindgren, till alla vänner och bekanta som har ställt upp och stöttat. Tack!

Händelseförlopp: